#SlimOldMan – Semaglutide-experimentet

Jag är 50 år nu och har faktiskt gått upp i vikt sedan jag slutade skolan. Jag gick alltid upp mycket i vikt när barnen var på väg, så jag var ”gravid med” dem.

För att vara specifik har jag alltid befunnit mig vid 100-kilosgränsen under de senaste årtiondena. Sedan var det relativt lätt att komma ner till 85-90 kilo igen.

Med en längd på 183 cm är det fortfarande ett relativt högt BMI. Men på något sätt tror jag också på teorin om tunga ben och även som fullvuxen student som aktivt cyklade på landsvägscykel vägde jag aldrig mindre än 75 kilo.

Fet inflation

Under det senaste året eller två har vikten plötsligt ökat. 10 % mer fett. Det är nästan min personliga inflation. 100-kiloslinjen blev 110-kiloslinjen. Med JoJo av sport – viktminskning – stress – viktökning.

Läkaren säger alltid: ”Det vore bra att gå ner i vikt”. Men om du som jag är en njutningsmänniska är det verkligen inte lätt. Jag menar, titta här i bloggen … Det handlar till 90 % om god mat … Men jag kunde inte heller bortse från att många vitala tecken som blodsocker, kolesterol och levervärden hade börjat utvecklas betydligt negativt. Orsakad av övervikten.

Ingång till utgång

I december förra året hade jag slutat röka. Det gick förvånansvärt lätt. Jag tror att det fanns flera orsaker till detta. För det första röker ingen i min omgivning längre. Det var först för två år sedan som jag övergick till IQOS. Det är först när du har slutat som du inser hur patetiskt det här stinker! Det finns tusentals personer på Philip Morris som arbetar med produktutveckling. Den påstådda kostnaden för projektet var 4,5 miljarder dollar. Pressmeddelandet är helt euforiskt: ”IQOS har mer än ett decennium av vetenskapligt utvecklingsarbete, cirka 4,5 miljarder dollar i forskning och mer än 4 300 registrerade patent.”

Och sedan luktar det som karamelliserade fulla babyblöjor….

Känner du till ljudet när någon bredvid dig tar ett drag i en cigarett? Glöden som sedan antänds. Det tysta knastret. Den kliande röken i halsen som du tror att du känner igen. Det är precis vad IQOS inte har. I princip är det ett slags stinkande nikotinplåster. Men det är också det som är det fina med det: när man slutar är det en hård vecka. Men om någon bredvid dig röker IQOS skulle du inte drömma om att köpa en apparat igen och ett paket HEETS och börja om på nytt.

På Mallorca var det förbjudet att röka vid bordet på restaurangernas uteserveringar under Corona-perioden. Folk var tvungna att gå ut på trottoarerna. Och märkligt nog hände detta relativt sällan. Och en av dem tog helt enkelt för vana att röka mindre när han gick ut. Podemos-regeringen, som i stort sett kan jämföras med De gröna, upprätthöll sedan helt enkelt förbudet – förmodligen olagligt. Även när alla Corona-åtgärder var avslutade var det fortfarande förbjudet att röka vid dammen. Och än idag ser jag nästan aldrig människor som röker på Mallorca.

Men när går du ner i vikt?

Den gamla hypokondrikerna sväljer sig i självbelåtenhet. Det förmodat största problemet, rökning, var löst. Förhoppningsvis i tid för att slippa lungcancer de närmaste åren. Men hur som helst, det är inte mitt ansvar.

Detta gjorde att viktminskningen kom mer i fokus. Här insåg jag mer och mer att det skulle vara lika viktigt för min hälsa att på något sätt lyckas med detta. Jag var i princip inte alls missnöjd. Jag kände mig tillräckligt vältränad och var gift med en kvinna som ändå var mycket snyggare än jag. Så objektivt sett hade jag ingen anledning att inte stirra nöjt på min haka varje morgon och övertyga mig själv om att den inte såg så illa ut trots allt, vilket jag kunde göra tack vare min nu åldersrelaterade försämrade syn.

Men när en vän ringde mig och berättade att en gemensam bekant hade gått ner mycket i vikt med hjälp av ett läkemedel, väcktes min nyfikenhet. I början lät det som ett halvlegalt hemligt tips. Och jag hade en idé om att transaktionerna skulle ske i apotekets bakre rum. Med en resväska och kontanter eller något. Men i själva verket hade EU:s läkemedelsmyndighet redan godkänt och rekommenderat läkemedlet för patienter med ett BMI på över 30.

Med samma BMI hade jag ”vunnit” en tidig Covid-vaccination vid den tidpunkten. Och det visade sig faktiskt inte vara något problem alls att få den månatliga dosen av preparatet som min AT-läkare har ordinerat och administrerat. Jag får Ozempic, den aktiva ingrediensen heter semaglutid och tillhör glukagonliknande peptid-1-agonisterna (GLP-1-agonister). Som NDR vidare rapporterar i artikeln ”Ein Diabetes Medikament lässt die Pfunde purzeln” sänker läkemedlet blodsockernivån, minskar risken för hjärt- och kärlskador samt risken för nervskador. Den aktiva ingrediensen efterliknar ett budbärarämne som produceras naturligt i kroppen, hormonet GLP-1. Detta kommer normalt från mag-tarmkanalen och signalerar mättnad till hjärnan. Det saktar också ner tömningen av magsäcken.

Semaglutid – placebo dubbelblint

Innan jag fick ett semaglutidpreparat utskrivet till mig hade jag också studerat studierna ingående. De är verkligen mycket imponerande. En grupp med flera tusen personer hade förlorat i median 10-20 procent under en period på drygt 60 veckor. Placebogruppen endast cirka 5 %. Biverkningar rapporteras naturligtvis också: Från illamående till diarré och förstoppning (samtidigt?!) till gallsten, ett obehagligt program, men säkert mindre farligt än konsekvenserna av övervikt. Mer oroande är det faktum att när man slutar med preparatet kommer kilona förmodligen att komma tillbaka. Det är alltså möjligt att läkemedlet måste tas hela livet. Sjukförsäkringsbolagen skulle säkert inte betala för detta, eftersom BMI inte längre skulle vara över 30.

I regel åtföljdes behandlingen av kost- och idrottsprogram. Tillverkaren hade uppenbarligen hittat en guldgruva för sig själv. Vad kan vara bättre i vårt västerländska dekadenta samhälle än läkemedelsstöd till den goda figuren? På tal om dekadent. Enligt pressmeddelanden kostar en spruta 1 600 dollar. Kanske var det en annan förberedelse. Eller så är priserna i Spanien billigare. Hur som helst, jag betalade 160 euro här för månadspaketet….

Jag har injicerat Ozempic i fjorton dagar nu. Att injicera är nästan för mycket sagt, den lilla engångssprutan som jag tar ut ur förpackningen en gång i veckan är så fin att jag inte ens känner den. Den placeras på ett rör som innehåller preparatet och sedan ”skjuts” dosen in under huden med hjälp av ett roterande hjul. I yrkeslivet kallas detta ”subkutan”.

Jag märkte ingen effekt under den första veckan. Och jag hade redan gått ner i vikt veckorna innan eftersom jag hade varit mer uppmärksam på min kost och börjat träna igen. Nu under den andra veckan har min aptit minskat märkbart, särskilt när det gäller sockerhaltiga produkter. Jag hade ett stort sug efter belgiska våfflor och den bästa hustrun av alla förberedde sin fantastiska smet. Vi diskuterade fortfarande om fyra rutor från det stora våffeljärnet var en eller fyra portioner. Jag gav faktiskt upp efter två rutor av de underbara konstverken dekorerade med florsocker. Jag kunde inte äta mer, jag kände mig lite illamående.

Efter två veckor märker jag att min aptit har minskat betydligt. Inte den första aptiten när du plötsligt blir sugen på en stor portion spaghetti. Det är i princip hungern som tillfredsställs snabbare när tallriken står framför dig. Det känns som om jag äter 1/3-50 % mindre än tidigare. Och ännu mer på kvällarna. Jag har aldrig varit någon frukostätare (espresso med en cigg …) eller lunchätare (måste du inte jobba?). Men på kvällen åt jag gärna flera portioner. Det finns inte längre. Fascinerande!

Beror det definitivt på medicinen nu? Jag kan inte styrka det. Jag kanske bara inbillar mig det. Men även om den gjorde det skulle den tjäna sitt syfte för mig.

I dag var det alltså exakt 106 kilo på vågen. Förhoppningsvis kommer detta att fortsätta, jag håller dig underrättad!